wahaizi

Provet var skitsvårt så jag gick efter halva som ganska många andra. Var dessutom extremt trött p.g.a. den konstiga tidskillnaden. Lyckades i alla fall få pengar och betala min hyra. Handlade lite allt möjligt, bl.a. en skruttig ficklampa som slutade fungera och började läcka batterisyra. Och kinesiskt bröd som skulle föreställa att inte var vitt. Det var liskom stickigt i toastskivorna... Har också (som ni märker) fixat internet (tog ett tag av köande och blankettifylnnad och väntan) men inte lyckats använda skype än eftersom det hackar. Inte heller kunnat läsa Carls blogg eftersom Kina cencurerar den. Upptäckte att min telefon är låst för telia. :P Men pappa har pratat med telia så det ska gå att fixa.Har träffat en del folk, lite svenskar och birtter och belgare och jag hängde med belgarna hela kvällen plus några makedonier. Nu är jag trött. Jag ska sova.

Det går inte att beskriva vilken dag jag har haft. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan som framemot eftermiddagen verkligen var framkallad av att något fruktansvärt inträffat och inte bara oro för att något skulle gå fel.

Det flöt ändå på ganska hyfsat i början, min väska försvann inte, jag tog mig till skolan, jag fick ett rum som jag är nöjd med (snarare mysigt en jättefräscht, men skabbigt känns det faktiskt inte). Det var billigare än jag trodde att enkelrum kunde vara (80 yuan/natten, på hemsidan stod priserna från 91 yuan) .

Priset skulle betalas ända fram till 15 juli nästa år. Drygt elvatusen yuan ville de i alla fall ha av mig, så jag bad pappa överföra tolvtusen så att jag skulle kunna ta ut. Eftersom priset var även för nästa år tog jag även upp att jag kanske kommer att vilja flytta nästa termin och det verkade som om det funkade och jag skulle få pengar tillbaka. Personalen talar dock bara kinesiska här i elevhemmet. Däremot var det en positiv överraskning att den som tog emot mig vid registrering pratade engelska. En stor fördel.

 

Men jag är trött så jag orkar inte skriva så utförligt. Det hemska klimaxet är nämligen att jag inte kunde ta ut pengar när mitt maestrokort när jag skulle betala hyran, färdig och nöjd med allt annat. Så hela resten av dagen gick åt till att springa runt och försöka få pengar på något sätt. Jag hade ju ändå ett fullt konto. Men från det kunde jag bara ta ut på Bank of China. Och den visste inte jag var den låg. Och kinesiska taxichaufförer visste inte vad det var. Jag var på något särskilt ställe också där man kunde betala sina hyror med kort. Men det funkade inte heller. Pappa pratade en massa med banken och hjälpte hela tiden till från andra sidan jorden. Så småningom (fast efter väldigt lång tid) fick vi reda på att kortet hade blivit spärrat för att jag slagit in fel kod för många gånger. Jag slog aldrig in den mer än en gång på bankomaterna. Fast nu minns jag att på det där betala-hyra-med-kort-stället fick jag faktiskt ange min kod en massa gånger. Och de la alltid till två nollor på slutet för att den var för kort med kinesiska mått. Jag vet också att kortet fungerade på Arlanda för där hade jag det sist. Nu fungerade det i alla fall inte. Sedan började klockan bli för mycket för att man skulle våga lita på att Bank of China hade öppet även om man hittade dem. Då hade pappa hittat en ny möjlighet. Elektronisk överföring med Western Union. Jag skulle kunna få pengarna i handen nästan direkt efter att han fört över dem. På de flesta postkontor skulle denna möjlighet finnas. Då fanns det plötsligt inga postkontor, fast jag var ganska säker på att jag hade sett ett ganska stort rätt nära skolan när jag missmodigt letade efter snällare bankomater. Pappa hade adressen till ett (en gata som jag inte hade någon aning om var den fanns i denna gigantiska stad, bara att det var ett annat distrikt), men den var transkriberad, pinyin utan tonangivelser ens. Den första taxichauffören hade ingen aning. Detta postkontor skulle stänga 18.30 och såhär kvart i fem eller vad klockan kunde vara fanns det ju en chans. Men tiden rann iväg mycket snabbare en Pekings trottoarer under mina fötter och jag bestämde mig för att försöka med en taxi till, kände han till gatan skulle jag ju åtminstone ha ett mål. Han förstod inte skriften i sig. Men när han försökte läsa den, och jag försökte läsa den och man sa den många gånger på lite olika sätt då plötsligt hörde han vad det skulle föreställa och jag försvann iväg. I köbildningstid efter jobbet, och den här gatan låg tydligen långt bort. Klockan var tjugo över fem när jag åkte, och jag trodde det var lugnt. Men jag blev nervösare och nervösare och var nog liter tråkigt sällskap för chauffören. När klockan började bli efter sex ångrade jag att jag hade åkt, att vi inte hade åkt till ett mindre postkontor jag sett vid andra körfältet (det kanske hade funkat där), att jag inte hade sagt vänd tidigare? Efter ett jag satt mig i taxibilen fick jag det första sms där Western Union nämndes, och med ett knip i magen mindes jag att jag hade sett skyltar för det även fast det inte stod post där. Alldeles brevid universitetsområdet?

 

Kvart över sex kom jag ur bilen på fel sida av den fyrfiliga vägen. Jag kunde inte själv se posten, men taxichauffören hade lyckats förklara för mig att jag skulle upp för en trappa över gatan och ner igen. I panik travade jag på i raskt tempo men tyckte att jag snart gått lite för långt jämfört med taxichaufförens ?ner för trappan och så är det precis där? så jag kastade mig över tre gubbar som såg helt chockade ut. China post heter på kinesiska Kina post. Ingen kines verkar förstå orden China Post även om det står så också på alla skyltar. Inte för att vi kommer ihåg tecknen på China River men ändå? Kina förstod de och till slut lyckades de även dechiffrera min rotvälska till post och pekade över axeln, och där var det ju, faktiskt inom synhåll?

 

Först rusade jag in i ett kaos-rum med massa paket och brev som de just höll på att lasta in eller ut. Det kändes inte helt rätt, så jag frågade ganska missmodigt ? 有 western union 吗??

?Next door?. Jag sprang in på ett läskigt postkontor och virrade runt lite men frågade till slut nån som jag bestämde mig inte för inte hade nåt bättre för sig. Rummet brevid. Så sprang jag in där och hamnade äntligen rätt. Och allt var kaos med hur man skulle göra, men de andra köarna hjälpte mig hyfsat och hade rätt i att pappa delvis hade fel och på personalens övertid fick jag ut en första överföring. Två till ska jag gå och hämta imorgon, direkt efter the placement test som är klockan 8.20. Hoppas provet inte är för långt. Det är jobbigt, men dessutom vill jag inte behöva bli stressad. De vill ha hyran innan tolv nämligen. Jag ser fram emot en lugnare dag imorgon med färre måsten. Främst ett, inköpande av nätverkssladd så att jag kan använda Internet. Känns lite bittert att det är ett helt vanligt uttag så att jag borde ha tagit med mig hemifrån. Nu borde jag verkligen duscha. Ska ta ut handdukarna och papperskorgen först bara, för med tanke på duschens placering blir nog allt i rummet ganska blött när man duschar?

den 29 augusti 2007 17:04 (lokal tid)

 

Okej. Nu sitter man här på Helsingfors flygplats. Och tidsskillnaden har redan börjat. Min klocka visar fem över fyra men flygplatsens fem över fem. Det blir ju dock en aning större skillnad sedan. Jag hade extremt ont i magen när jag gick av planet hit (av okänd anledning) men detta botades med en mycket mumsig hallonmunk. Funderar på att ta mig en kopp kaffe, ev. med något tilltugg, så småningom. Ska man vänta i fem timmar och har några euro att spendera kan man ju lika gärna fika. Jag låtsas att jag är rik.

 

Jag är lite nervös. Men mest känns det overkligt. Och spännande också förstås.

 

Snubbarna brevid mig står och snackar kinesiska. Jag fattar i stort sett ingenting?

Det är i alla fall skönt när man sitter och försjunker i en bok och inte kan oroa sig.

 

Finsk barnprogramsmusik från teven låter härligt töntig, annars är det ganska tyst här vid gaten. Kinesen snett mittemot har också en dell-dator. Men den ser ut mer som pappas än som min. Kul ändå.

(Så här kunde det gått om jag inte hade fått några hepatitsprutor...)


Imorgon tar jag flyget österut, till Kinas huvudstad Beijing. Där ska jag spendera större tiden av året som kommer, studerandes kinesernas fina språk. Eftersom jag är ett strumpebarn består mitt bloggnamn av orden strumpa och barn på kinesiska. Det du.

Om du är intresserad av mig eller intresserad av Beijing eller kanske både och kan den här bloggen kanske bli något för dig. Förutsatt att blogg.se är tillgängligt från Kina och inte cencurerat. Är det så blir denna blogg ganska kort och ointressant. Men annars hoppas jag att den ska bli lång och intressant. Vi får se.